Max Walter Svanberg

Max Walter Svanberg föddes i Malmö 1912. Den konstnärliga banan inleddes redan vid 17-års ålder som reklammålare i hemstaden som han blev trogen livet ut. Han studerade vid Skånska målarskolan 1931 följt av Otte Skölds målarskola 1933. 1930-talets verk karaktäriseras av ett mer realistiskt uttryckssätt än hans senare produktion och inte minst var blomsterstilleben, men även landskap och porträtt, återkommande motiv. Under 1940-talet utkristalliserades Svanbergs särpräglade uttryckssätt, starkt inspirerat av surrealismen och ett bejakande av det undermedvetnas skapandekraft.

Ofta var bildspråket färgstarkt, inte sällan kompletterat med påläggningar av skrimrande guld eller silver, laddat med en mer eller mindre utpräglad erotisk underton. Kvinnoformer som delvis förenats med en fågels anatomi blev ett återkommande motiv som närmast kom att bli konstnärens signum. Varelserna förefaller såsom sprungna ur en drömvärld, en svårfångad men underbar fantasi frammanad ur våra innersta känslor och drifter. Konstnären beskriver det själv träffande i dessa rader från 1950: ”I det imaginära skapandet är allting överraskande, vidaresuggererande till ständigt nya överraskningar. Liksom grundtonen och eggaren till allt liv är sexualitet, går det även en grundton av sexualitet genom den imaginära konsten”.

   Tillsammans med bland andra C O Hultén och Endre Nemes grundade Svanberg 1943 den mindre kända ”Minotaurgruppen”, vilken upplöstes redan samma år efter en utställning på Rådhuset i Malmö. Bara något år senare bildade Svanberg, tillsammans med C O Hultén, Anders Österlin, Gösta Kriland och Gudrun Åhlberg konstnärssammanslutningen ”Imaginisterna”, i vilken senare även Bertil Gadö och Bertil Lundberg kom att ingå. Genom gruppen strävade man längre och djupare än surrealismens främsta mål att provocera och chocka. Ur de franska orden för bild (image) och fantasi (imagination) skapades begreppet imaginism för att bättre etikettera den konstinriktning som den skånska konstnärsgruppen utarbetade. Svanberg nedtecknar 1940 en förklarande text, eller en deklaration, belysande de karaktärsdrag som skiljer surrealismen och imaginismen åt. Bland annat skriver han: ”den direkta chockverkan, som ju är surrealismens främsta vapen, tror jag ej mer på ... Imaginismen väcker genom skönhetssinnets engagemang i bilden betraktarens fantasi... Konsten har fått förmåga att med sitt mångtydbara och progressiva överraskningsväsen aktivt gripa in och förlösa betraktarens fantasi". Imaginisterna deltog i ett flertal utställningar i Malmö, Stockholm, Göteborg och Paris fram till 1953 då Svanberg lämnade gruppen mot bakgrund av att han uppfattade sig som den enda sanna imaginisten i gruppen.

   Max Walters konstnärsskap var omvälvande och kom att förändra och modernisera den svenska konstscenen. Han vann även ett världsomspännande erkännande, varibland inte minst surrealismens fader André Breton kom att hålla Svanberg högt. Breton nämner bland annat: ”Till de stora mötena i mitt liv räknar jag det med Max Walter Svanbergs verk, som låtit mig inifrån gripa innebörden i fascinationen, genom att låta mig lida den i hela dess styrka". Mötet med Breton ledde också till att Svanberg fick illustrera ”Medium 3”-magasinet, ett samarbete som utöver Breton själv även innefattade Louis-Paul Favre och Ilmar Laaban. Svanberg är representerad på bland annat Nationalmuseum, Moderna museet, Malmö Museum, Göteborgs konstmuseum samt ett flertal svenska och internationella museer, bland andra i New York, Tokyo och Mexico City.

   Framgången hade dock föregåtts av en rad svårigheter och hinder, exempelvis ett nekat inträde vid Konstakademin 1931, samt insjuknandet i polio 1934. Det senare invalidiserade honom kraftigt, med en nedsatt funktion i armar och händer som följd. Collagetekniken skulle därför visa sig särskilt lämpad att arbeta med och på äldre dagar fick han hjälp av sina barn som klippte ut material från tidskrifter. Ett starkt stöd fann han i hustrun Gunni som fanns vid hans sida från 1930-talet till ett par år före hans död 1994.